.

Inte så mycket precis, men igår när jag och André hade våran knäckebrödsfrossa till frukost så berättade han att han har varit lite avskräckt från att äta knäckebröd. Det var först när han träffade mig som han kunde börja äta det igen... Jaha tänkte jag, men så berättade han att när han var liten och gick på dagis så lekte dom en lek. I ett utav rummn stod det några bord som var täckta med något typ av tyg och i och med det så förvandlades borden till ubåtar. André och hans vänner var alltså sjömän som var fast i ubåtarna under vattnet och det enda som fanns i dessa båtar var nödproviant i form av knäckebröd, så dom åt och dom åt för det fanns inte så mycket annat att göra om man var en sjöman instängd i en ubåt långt ner under vatten ytan. Stackars barn säger jag bara.

Själv brukade jag leka att jag var en ödla. När jag kom hem från skolan hälde jag upp ett fat med pärlsocker på och sen kunde jag ligga på golvet och lapa pärlsocker ur mitt fat tills det var slut. Och fort gick det ju inte heller för alla vet ju att ödlor är långsamma djur. = ) Men till skillnad från André så fick jag aldrig avsmak för något jag missbrukade som barn.

När jag får barn ska dom aldrig få leka med mat, eller annat som dom kan få för sig att äta. Skogen är nog den bästa platsen ett barn kan leka på. Dom får massor utav motion, lär sig om djur och natur och skulle dom få för sig att äta något så skulle dom iaf inte bli feta av det. Det ska till många kottar om man ska bli fet på sånna.


Nä nu ska jag slöa vidare här på nätet och se om jag hittar något roligt att läsa om.